Är bloggen ett hot mot journalisters egon?

Hur dagens informationsutveckling påverkar journalistiken är en ständigt pågående debatt. I debatten har bloggar och journalistik ofta ställts mot varandra, och vissa har till och med hävdat att bloggar skulle kunna vara ett hot mot journalistiken.

Bild: dsearls

En motivering till detta som har lyfts fram på senare tid är att tidningar blir mindre angelägna att köpa in krönikor, när de istället kan använda sig av betydligt kostnadseffektivare bloggar* med ungefär samma innehåll.

Hur blev det så? Kan inte svaret vara så enkelt som att den svenska journalistiken inte har någon annan att skylla än sig själv?

När utbudet av information blir större blir också kampen om läsarna hårdare, vilket har lett till att den mer lättkonsumerade nöjesjournalistiken har fått en allt viktigare roll. Så även i Sverige. Och det är inom den just grenen av journalistik som det fenomen den här texten ska behandla är som allra vanligast.

Den subjektiva delen av den svenska nöjesjournalistiken kan nämligen vara väldigt egocentrisk ibland. Stor vikt läggs på jaget; skribenterna själva vill stå i fokus, eller i alla fall vara med på ett hörn i historien. Allt som oftast ska personliga anekdoter och erfarenheter avhandlas, och vid intervjuer kan man ibland till och med se journalisten stå och posera med intervjuobjektet på bilderna.

Självklart är det inte tabu att skriva en krönika i jag-form. Men det journalister måste tänka på när de står inför “hotet från bloggen” är vad det är som gör dem unika. Vecka ut och vecka in med lumpen, tågluff och gammal sommarkärlek kan kanske fånga läsarna (under förutsättning att det skrivs av en duktig skribent) men det är ju just den här formen av stilistik som gör att gränsen suddas ut mellan vad som är en krönika och vad som är ett personligt blogginlägg.

Det handlar alltså om att skilja sig från mängden. Jan Gradvall är ett exempel på en otroligt duktig krönikör, som alltid sätter sin personliga prägel på texten men sällan placerar sig själv i händelsernas centrum. En krönikör av den skolan tillför något som en bloggare allt som oftast inte har. En krönikör som själv vill spela huvudrollen gör det inte.

Så, kan det vara så att det egentligen är journalisternas egon som är hotade? Att det är de som gärna vill synas själva i sina texter som blir sittande med Svarte Petter när bloggarnas inflytande ökar.

* Det bör förstås påpekas att “blogg” är ett väldigt brett begrepp. I den här texten syftas dock på den typ av personlig blogg som utgör en majoritet i den svenska bloggosfären.