Kategori: Omvärlden

Inlägg som inte nödvändigtvis håller sig inom bloggens ämnesbeskrivning.

En historia som får andras att blekna

Vi har hört om hur Levi Strauss började sy slitstarka byxor åt aspirerande guldgrävare i 1800-talets San Francisco. Vi fascineras över hur en 17-årig smålänning startade en liten postorderverksamhet som kom att bli ett av väldens starkaste varumärken.

Storytelling – när man pratar om varumärken så är det ett ständigt återkommande begrepp. Historien, berättandet, det som så ofta får oss att öppna våra hjärtan och släppa in saker i våra liv. Det som får oss att inreda våra lägenheter med Stockholmsvita Ikeamöbler och utan att tveka bära arbetarbyxor från Kalifornien såväl till fest som på jobbet.

Låt oss för ett ögonblick se på yttrandefriheten som ett varumärke. För jämförda med historierna vi då kan plocka fram förvandlas nämligen Levis och Ikea från skinande skepp utanför San Tropez till rostiga reliker valfri svensk, bortglömd småbåtshamn.

Född i antikens Grekland och Rom, demokratins vagga, så behöver yttrandefriheten knappast skämmas för sitt ursprung. Tidiga men blytunga meriter är hur den var med och formade innehållet i såväl den amerikanska frihetsdeklarationen som 1776 som den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget var den med och enade forna fiender som Storbritannien, USA och Frankrike mot det totalitära Nazityskland. Strax efter detta blev yttrandefriheten en cental del i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett dokument som enligt svenska Wikipedia är det enskilt mest översatta i hela världen.

Yttrandefriheten behöver heller inte leva enbart på gamla meriter. I år föll diktaturer i Libyen och Egypten när folkets röst inte gick att kväsa längre. I detta nu protesterar fattiga amerikaner mot ekonomiska orättvisor, och har fått en hel världs uppmärksamhet.

Om yttrandefriheten hade varit en produkt hade folk börjat köa utanför affären innan kön ens var uppfunnen. Därför ska vi som har den vara otroligt tacksamma. Förhoppningsvis kommer detta ”vi” en dag att innefatta alla världens människor.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Jag fick stafettpinnen av Martin Brusewitz, som skrev på sin blogg. Mer information om bloggstafetten, ”Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till mytomspunna PR-byrån Studio Totals Tomas Mazetti, som publicerar på sin blogg inom de närmaste dagarna, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Varför säljsekten är en sekt, och några andra självklarheter

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om ”säljsekten”, alltså The Phone House dåliga behandling av sina anställda. Gällande den katastrofala kriskommunikationen har exempelvis Paul Ronge och Niclas Strandh redan gjort så bra, så något ytterligare utlåtande från en okänd bloggare som mig behövs sannerligen inte.

Men så läste jag Daniel Skölds försvarstal till hela säljkulturen (han var tydligen även med i Debatt med anledning av detta), där han jämför säljare med idrottsmän, och kände därefter ett behov av att lyfta fram en viktig poäng. Det är nämligen horribelt att försöka vifta bort Dokument Inifråns program allmän kritik mot säljorganisationer. Det handlar snarare om manipulation och brist på respekt.

Säljare är viktiga för väldigt många företag och organisationer idag. Det är inte många företag som klarar sig enbart på att göra ett bra jobb, i så fall krävs ett väldigt starkt varumärke. Du måste hitta affären – för affären hittar sällan dig.

Att då behandla sina säljarna så som The Phone House har gjort, det är enbart rent utnyttjande av en värdefull resurs. Tjejen som var med i programmet hade blivit månadens säljare, och hade uppenbarligen gjort väldigt bra ifrån sig. Trots detta blev hon behandlad som skit. Hennes teamleader fick henne att känna sig helt värdelös.

Att detta helt utelämnas i Daniel Skölds text känns väldigt märkligt. Betyder det att han tycker att den typen av beteende är helt okej? Utifrån hans idrottsjämförelse så skulle det alltså innebära att om Zlatan, Messi och LeBron James manipulerades och lurades att de var ”kassa” av sina tränare, så skulle det inte vara några konstigheter?

Sen bör ju givetvis även de som inte passar som säljare, eller som Daniel Sköld uttrycker det, de som ”tillhör den skara som fattat ett dåligt beslut ur personlig synvinkel” behandlas med respekt. Jag skulle ju till exempel kunna säga till teamleadern att ”du borde sluta skicka sms, för du är ju så sjukt kass på att stava – vore jag så dålig på att stava som du så skulle jag ta livet av mig”. Men i så fall skulle i alla fall jag se mig själv som en rätt otrevlig typ. Även om någon inte riktigt passar för en uppgift så förtjänar den att bemötas på ett trevligt sätt.

Det är ju precis detta om något som berättigar namnet ”säljsekten”. Den totala bristen på respekt för de anställda. Inte att man vill sälja sin produkt och tjäna pengar.

Ja, här sitter jag och radar upp självklarheter. Men tydligen är detta inte helt givet för alla.

Avslutningsvis så kan jag konstatera att de flesta som grinande kommer dragandes med Jantelagen nog trots allt tycker att det är ganska skönt att den finns. För vad skulle de annars skylla på när de stöter på oliktänkande, och allt inte riktigt går som de vill.