Etikett: Mathew Ingram

Kommer Twitter bli Facebook?

Kommer Twitter att få en algoritmbaserat flöde, ungefär som Facebook? Mycket tyder på det, i alla fall om man lyssnar på vad Twitters CFO Anthony Noto sa på en Tech-konferens i New York i förra veckan.

Det ofiltrerade flödet är det som gör Twitter unikt jämfört med främsta konkurrenten Facebook. Möjligheten att följa informationsflödet i realtid är tjänstens core feature, och också det som har gjort Twitter världsberömt i samband med flera stora nyhetshändelser på senare år. Att börja kladda i det vore i princip en krigsförklaring mot många av deras mest trogna användare.

Som det påpekats, bland annat i den här sammanfattningen av Mathew Ingram på Gigaom, så är det förstås möjligt att Twitter experimenterar med ett filtrerad flöde i en ”Upptäck”-knapp eller liknande, ungefär som när Instagram började basera ”Utforska” på vilka du följer. Men med hur exempelvis Facebook brukar smyga in förändringar i bakhuvudet så finns det ändå anledning att vara orolig.

Vad är journalistik – och vem bryr sig egentligen?

Det är tuffa tider nu – det är nog de flesta medieföretag runt om i världen överens om. Frågan är dock om de är lika eniga om orsakerna, om vad som är de nya utmaningarna, och kanske framför allt gällande varifrån den nya konkurrensen kommer?

När Paul Grabowicz, ansvarig för New Media-programmet på UC Berkeley Graduate School of Journalism, listar en rad med nya, tuffa utmanare till de traditionella medieföretagen, så är det inte Pultizer-vinnande Huffington Post som nämns utan FBIs webbplats, NFL.com och andra sajter som bygger på nischad information. Eller vad man också skulle kunna sammanfatta dem som – ursprungskällorna.

I artikeln ”Journalism: Dying by a thousand cuts, or being reinvented?” är GigaOMs Mathew Ingram inne på samma spår, och menar att en stor del av konkurrensen idag faktiskt kommer från sådant som inte ens klassas som journalistik.

Ingram menar att det istället är kanaler som Reddit, Quora och Wikipedia som agerar informationskällor, och i många fall numera ersätter traditionell journalistik. Exempelvis så fungerade Reddits ”Ask me anyting”-diskussion med Nobelprisvinnaren Paul Krugman nyligen lika bra som informationskälla som vilken tidningsintervju som helst. I alla fall för den typiska nischkonsumenten, som bryr sig mer om informationen och mindre om på vilket sett den levereras.

”Is what Reddit does journalism? Is what Wikipedia does or Quora does journalism? These might be the kinds of questions that journalists like to get wrapped up in, but people looking for information probably aren’t as interested in splitting semantic hairs. All they know is whether it’s useful or not.”

Medan mediebranschen bråkar om vad som är journalistik och vad som inte är det, så fortsätter alltså deras konsumenter att leta reda på informationen på egen hand. Som om inget hade hänt.

Att lyckas är ett relativt begrepp

Igår publicerades en mycket läsvärd och insiktsfull krönika i Dagens Media av Martin Gelin med titeln ”New York Times betallösning har lyckats”, där han berömmer tidningen för hur pass bra de rent journalistiskt anpassat sig till det nya medieklimatet, men också samtidigt problematiserar bilden av att betalväggen skulle vara tidningens frälsare på lång sikt.

Men trots att det är en lysande text så misstänker jag att många kommer att tolka den på helt fel sätt. Ungefär som när media i sommar, utan att bry sig om någon djupare analys, konstaterade att betalväggen visst fungerar. Redan den första jublande kommentaren till Gelins artikel, om att det är ”klart att folk kommer att börja betala för innehållstjänster”, ger mig en känsla av att budskapet inte riktigt nåt fram.

New York Times har gjort smarta rekryteringar, besparingar och omstruktureringar och de har inte minst varit smarta nog att använda ett system där de som kommer till sajten via länkar i sociala medier inte påverkas av betalväggen. Sedan väggen lanserades i april har över 400 000 prenumeranter signat upp, vilket är över förväntan. Jämfört med brittiska, News Corp-ägda The Times som lanserade sin betalvägg förra året, så har New York Times verkligen lyckats.

Men trots att man alltså har gjort i princip allting rätt så kommer inkomsterna från de 400 000 prenumeranterna, i bästa fall, stanna vid 35 miljoner dollar. Det är en droppe i havet, eftersom tidningens totala omsättning ligger på 2 miljarder dollar. Begreppet ”lyckats” är alltså synnerligen relaterat till i vilket sammanhang det används, vilket jag misstänker att många läsare inte alls inser.

I en ett inlägg för några veckor sedan, vilket jag även hade med bland mina återkommande länktips, kallade medieexperten Mathew Ingram New York Times betalvägg för ”a line of sandbags”.

”But the biggest knock against the paywall is that it has virtually nothing to do with actually taking advantage of the digital world in any concrete way. It’s just charging people nickels and dimes for their paper, the way the NYT and other newspapers have for a century and a half or so. In that sense, it’s not really a strategy at all; it’s more like a line of sandbags designed to shore up the print business and squeeze as much money out of it as possible as it declines. A wise move? Perhaps. Something to get excited about? No.”

Visst skramlar betallösningen in några dollar, och visst har New York Times bevisat att det finns en viss betalningsvilja även gällande digitalt nyhetsmaterial som inte är iPad-appar. Men frågan är om det är värt mödan? Är det, för att använda Ingrams sandsäcksmetafor, verkligen rätt strategi att försöka försvara en föråldrad affärsmodell så länge som möjligt istället för att satsa på nytänkande?

Precis som Gelin avslutar måste New York Times, precis som de flesta andra tidningar, på lång sikt fokusera på att hitta kreativa och nyskapande annonsmodeller. Nuvarande lösning är i bästa fall ett respektabelt försök att stå rakryggad när kalla vindar blåser in. I sämsta fall är det bara en olycklig illusion om att kunna klamra sig fast vid gamla mytomspunna minnen.