Igår publicerades en mycket läsvärd och insiktsfull krönika i Dagens Media av Martin Gelin med titeln ”New York Times betallösning har lyckats”, där han berömmer tidningen för hur pass bra de rent journalistiskt anpassat sig till det nya medieklimatet, men också samtidigt problematiserar bilden av att betalväggen skulle vara tidningens frälsare på lång sikt.
Men trots att det är en lysande text så misstänker jag att många kommer att tolka den på helt fel sätt. Ungefär som när media i sommar, utan att bry sig om någon djupare analys, konstaterade att betalväggen visst fungerar. Redan den första jublande kommentaren till Gelins artikel, om att det är ”klart att folk kommer att börja betala för innehållstjänster”, ger mig en känsla av att budskapet inte riktigt nåt fram.
New York Times har gjort smarta rekryteringar, besparingar och omstruktureringar och de har inte minst varit smarta nog att använda ett system där de som kommer till sajten via länkar i sociala medier inte påverkas av betalväggen. Sedan väggen lanserades i april har över 400 000 prenumeranter signat upp, vilket är över förväntan. Jämfört med brittiska, News Corp-ägda The Times som lanserade sin betalvägg förra året, så har New York Times verkligen lyckats.
Men trots att man alltså har gjort i princip allting rätt så kommer inkomsterna från de 400 000 prenumeranterna, i bästa fall, stanna vid 35 miljoner dollar. Det är en droppe i havet, eftersom tidningens totala omsättning ligger på 2 miljarder dollar. Begreppet ”lyckats” är alltså synnerligen relaterat till i vilket sammanhang det används, vilket jag misstänker att många läsare inte alls inser.
I en ett inlägg för några veckor sedan, vilket jag även hade med bland mina återkommande länktips, kallade medieexperten Mathew Ingram New York Times betalvägg för ”a line of sandbags”.
”But the biggest knock against the paywall is that it has virtually nothing to do with actually taking advantage of the digital world in any concrete way. It’s just charging people nickels and dimes for their paper, the way the NYT and other newspapers have for a century and a half or so. In that sense, it’s not really a strategy at all; it’s more like a line of sandbags designed to shore up the print business and squeeze as much money out of it as possible as it declines. A wise move? Perhaps. Something to get excited about? No.”
Visst skramlar betallösningen in några dollar, och visst har New York Times bevisat att det finns en viss betalningsvilja även gällande digitalt nyhetsmaterial som inte är iPad-appar. Men frågan är om det är värt mödan? Är det, för att använda Ingrams sandsäcksmetafor, verkligen rätt strategi att försöka försvara en föråldrad affärsmodell så länge som möjligt istället för att satsa på nytänkande?
Precis som Gelin avslutar måste New York Times, precis som de flesta andra tidningar, på lång sikt fokusera på att hitta kreativa och nyskapande annonsmodeller. Nuvarande lösning är i bästa fall ett respektabelt försök att stå rakryggad när kalla vindar blåser in. I sämsta fall är det bara en olycklig illusion om att kunna klamra sig fast vid gamla mytomspunna minnen.