Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om ”säljsekten”, alltså The Phone House dåliga behandling av sina anställda. Gällande den katastrofala kriskommunikationen har exempelvis Paul Ronge och Niclas Strandh redan gjort så bra, så något ytterligare utlåtande från en okänd bloggare som mig behövs sannerligen inte.
Men så läste jag Daniel Skölds försvarstal till hela säljkulturen (han var tydligen även med i Debatt med anledning av detta), där han jämför säljare med idrottsmän, och kände därefter ett behov av att lyfta fram en viktig poäng. Det är nämligen horribelt att försöka vifta bort Dokument Inifråns program allmän kritik mot säljorganisationer. Det handlar snarare om manipulation och brist på respekt.
Säljare är viktiga för väldigt många företag och organisationer idag. Det är inte många företag som klarar sig enbart på att göra ett bra jobb, i så fall krävs ett väldigt starkt varumärke. Du måste hitta affären – för affären hittar sällan dig.
Att då behandla sina säljarna så som The Phone House har gjort, det är enbart rent utnyttjande av en värdefull resurs. Tjejen som var med i programmet hade blivit månadens säljare, och hade uppenbarligen gjort väldigt bra ifrån sig. Trots detta blev hon behandlad som skit. Hennes teamleader fick henne att känna sig helt värdelös.
Att detta helt utelämnas i Daniel Skölds text känns väldigt märkligt. Betyder det att han tycker att den typen av beteende är helt okej? Utifrån hans idrottsjämförelse så skulle det alltså innebära att om Zlatan, Messi och LeBron James manipulerades och lurades att de var ”kassa” av sina tränare, så skulle det inte vara några konstigheter?
Sen bör ju givetvis även de som inte passar som säljare, eller som Daniel Sköld uttrycker det, de som ”tillhör den skara som fattat ett dåligt beslut ur personlig synvinkel” behandlas med respekt. Jag skulle ju till exempel kunna säga till teamleadern att ”du borde sluta skicka sms, för du är ju så sjukt kass på att stava – vore jag så dålig på att stava som du så skulle jag ta livet av mig”. Men i så fall skulle i alla fall jag se mig själv som en rätt otrevlig typ. Även om någon inte riktigt passar för en uppgift så förtjänar den att bemötas på ett trevligt sätt.
Det är ju precis detta om något som berättigar namnet ”säljsekten”. Den totala bristen på respekt för de anställda. Inte att man vill sälja sin produkt och tjäna pengar.
Ja, här sitter jag och radar upp självklarheter. Men tydligen är detta inte helt givet för alla.
Avslutningsvis så kan jag konstatera att de flesta som grinande kommer dragandes med Jantelagen nog trots allt tycker att det är ganska skönt att den finns. För vad skulle de annars skylla på när de stöter på oliktänkande, och allt inte riktigt går som de vill.
Hej Markus.
Jag tänkte jag skulle ta och bringa lite ljus och klarhet över situationen som föranlett mitt debattinlägg samt hur mitt ställningstagande faktiskt är kring de frågor du nämnt ovan.
Anledningen till att jag skrev mitt debattinlägg är inte för att förminska eller vifta bort den relevanta kritik som dokumentären om TPH faktiskt visade på. Hade dokumentären varit objektiv och tagit med en eller ett par röster som representerat de många nöjda säljare som arbetar på TPH hade jag inte känt samma behov av att ta ett kraftigt ställningstagande mot subjektiviteten som dokumentären uppvisade.
Kort sagt. En ensidig dokumentär fick ensidig respons.
Visst är det sant att säljare är viktiga. Säljare har alltid varit viktiga. En del förändringar sker dock just nu i sättet som vi finner kunder och marknadsför oss på. Sociala media har gjort att produkter kan leta sig fram till kunder på ett annat sätt än tidigare. Viral marknadsföring har blivit ett begrepp i folkmun, och idag har en stark produkt en god chans att klara sig på marknaden, även utan en god säljare.
Sociala media har även gjort att information sprids snabbt. En dålig säljare kan bli allmänt känd på några få knapptryckningar och därmed ökar behovet av en väl fungerande kundservice. Duktiga säljare behövs mer idag än någonsin för att kunna upprätthålla ett gott rykte kring ett varumärke.
Nog blev Sandra månadens säljare allt. Att hon ”uppenbarligen” gjorde bra ifrån sig, det är din tolkning av den information som du fått genom dokumentären. Om du talar med några av Sandras kollegor kanske du skulle få en annan bild av situationen. Det har jag gjort, och allt jag kan säga är att det finns information som medvetet klippts ur dokumentären för att ge den ensidiga vinkel jag ställt mig så kritisk till.
Att jämföra Sandra med Zlatan är nog att ta i. Hur som helst så är det klart att alla som arbetar i ett företag skall behandlas med respekt. Jag har hela tiden tagit, och fortsätter ta avstånd från den typen av SMS som visas i dokumentären. Självfallet skall medarbetare motiveras med morot och inte med piska. Alla duktiga säljchefer vet detta. Dagens Industri har genomfört en undersökning som bevisar att moroten är bättre än piskan, så oavsett om du är en okänslig, själlös försäljningschef är den undersökningen skäl nog att motivera dina säljare på ett positivt sätt.
Apropå de sektoida inslag det talas mycket om i ”Säljsekten”. Visst går säljkulturen att jämföra med en sekt. Många framgånsrika företag har säljorganisationer som arbetar med en metodik som får sina medarbetare att gå in helhjärtat i arbetet och lägga ned sin själ i det. Att hålla peppande möten, plugga sälj efter eller innan betald arbetstid eller hetsa varandra till bättre resultat är inte alls ovanligt. Många av oss säljare väljer den kulturen för att den passar oss. Vi är drivna av framgång och vill omge oss med andra som har samma mål i sikte.
Där kan vi åter igen dra parallellen till idrottens värld. De sektoida inslagen är vanliga även i lagsportens omklädningsrum. Peppande och adrenalinhöjade ramsor, gemenskapskänslan och framför allt hetsen att hela tiden överträffa sig själv existerar där med och är inte ett dugg annorlunda.
Den stora skillnaden är att idrotten av någon mycket underlig anledning är fredad från kritik i Sverige.
Därav min parallell till jantelagen. Jag kan hålla med dig i att jantelagen säkert kan användas som en slags syndabock för att slippa hantera oliktänkande. I mitt fall är det inte så. Hur jantelagen avspeglar sig här är tydligt. Säljare mäts i pengar. Pengar talar vi helst inte om öppet i Sverige. Därför hamnar den dokumentär vi såg för drygt en vecka sedan i spjutspetsen på en hetsjakt mot en kultur som främjar individualism och möjligheten att tjäna mycket pengar. För trots allt framgick det aldrig att det finns gott om säljare som tjänar fantastiska summor på sitt eventsälj. I dokumentären målade man upp en bild av dessa säljare som rena sagor påhittade av TPH för att locka in unga, blåögda människor i ett maskineri som utnyttjar unga som billig, förbrukningsbar arbetskraft.
Jag som själv känner ett par av dessa säljare vet sanningen. Den säljare som nämns i dokumentären tjänade de facto 2 miljoner på ett år med en topplön på 287.000:- under en månad.
Du radar upp självklarheter. Jag har valt att inte rada upp dessa självklarheter av den anledning att de faktiskt är just det.. självklarheter.
Det finns dessvärre än fler element i den här diskussionen som inte är lika självklara, och dessa har jag valt att belysa.
//Daniel
En kommentar till Daniels text då, ett tillägg om man så vill.
I Daniels ursprungstext på http://www.danielskold.se/2011/02/saljarsekten-jantelagens-syn-pa-saljare/ så kan jag ingenstans läsa att han tycker att piskan är att föredra.
Dock tror jag att olika människor har olika syn på vad en piska är, i sammanhanget.
Det som vissa uppfattar som en piska, kan andra uppfatta som peppning etc.
Vill då förtydliga att jag inte tycker att sms som uppmanar till självmord kan betraktas som positivt, och det är ju just självklart.
Men en hälsosam säljkultur med intern rivalitet etc, uppfattar jag som positivt och sporrande, även om andra uppfattar intern rivalitet som något väldigt negativt.
Det MÅSTE vara ok att alla inte tycker samma sak.
Jag håller även med Daniel och många andra, att i denna typen av ”dokumentär” så finns det bara med negativa delar. Alla som blev intervjuade var säljare som slutat. Inte en enda person som blev intervjuad sa:
Ja, det är en pressande miljö hos oss på säljsidan. Ja, jag trivs med det. Jag gillar att bli pushad, för då blir jag bättre varje dag. Det är därför jag har stannat i 2 år.
Varför fick bara de som vara missnöjda höja sin röst, på vilket sätt är det rättvist?
Nå, ensidighet går ju åt båda håll.
Detta ovan är då min åsikt. Du kan hålla med, eller inte hålla med. Oavsett så är det ditt val, och vilket som är självklart ok.
I denna debatt kändes det smart att lägga till det, då jag märkt att många reagerat som om en persons åsikt, uttryckt på blogg eller via twitter, är en åsikt som alla andra skall dela eller så kan de dra åt skogen.
Hej Daniel, och tack för att du tagit dig tid att bemöta kritiken.
Jag betvivlar inte alls att det faktiskt finns de som tjänat summorna som nämns, och jag betvivlar heller inte att det finns många säljare – även på The Phone House – som trivs med mycket bra med sitt jobb.
Men nu går ju faktiskt granskande journalistik ut på att visa upp just missförhållanden – inte det du efterfrågar. Programmet gör inte på något sätt anspråk på att vara någon slags totalomfattande dokumentär om hur det är för alla som arbetar inom säljorganisationer.
Att inga nöjda säljare intervjuades i programmet är alltså inga som helst konstigheter – det är ju normaltillståndet. Så ska det ju vara.
Däremot ska ju givetvis TPH själva få chansen att bemöta kritiken. Att de inte tog den, utan istället blev ett skolexempel på ett kriskommunikativt haveri bör du i så fall lasta dem för – inte Svt.
Summering. Att du inte ens nämnde missförhållandena i din text, tillsammans med jämförelsen med idrott, tolkade jag som antingen att du uppfattar programmet, och den uppföljande kritiken som allmänt anti-sälj, och därför kände dig tvungen att försvara en hel bransch, eller så tycker att det är helt okej att dessa missförhållanden förekommer. Vilket man, lite krasst, skulle kunna tolka texten som att du indirekt gör.
Känns som att vi står och stampar i den här diskussionen. Men vill avslutningsvis säga att jag själv absolut inte är anti-sälj. Jag är bara anti den typen av missförhållanden som uppenbarligen förekommit i ganska så stor utsträckning hos TPH.
Hej Sara!
En del av mitt svar här går igen från svaret till Daniel. Syftet med programmet är att lyfta fram det onormala på agendan – precis så som Svt gjorde.
Det Svt visar förekommer ju, i ganska stor utsträckning dessutom. Att det då finns många som skulle svara precis det du säger, det är faktiskt inte det minsta relevant. Det är inget plusminus-spel. Förekommer missförhållanden så gör det – oavsett om det finns många andra som är nöjda eller ej.
Självklart är det helt okej att tycka annorlunda i den här frågan. Tycker det är bra av både Daniel och dig att ni tog debatten här, trots att jag var ganska hård i min ursprungstext. Även om jag för det inte tror att vi kommer någonstans, då samtliga parter verkar ha ganska bestämda åsikter om ämnet.
Hej Markus.
Jag tror att du har helt rätt. Vi kommer ingen vart, då vi är ganska fasta i våra ståndpunkter. Personligen är jag inte för missförhållanden, som jag tror framkom av mitt tidigare inlägg. Anställda skall ha bra arbetsförutsättningar och chefer som respekterar dem. Det var nog allt från mig.
Tack.