Nästa september är det som bekant dags för riksdagsval igen. Fyra år har gått sen sist, och otroligt mycket har förstås hänt i den digitala världen. Hur kommer då politiker och opinionsbildare att använda sina digitala verktyg inför och under valåret 2014? Jag kommer under hösten och våren att publicera en artikelserie där jag diskuterar just detta. I det här första inlägget vill jag lyfta fram ett område där jag ser en del förbättringspotential – statistiken.

Hur används statistik – och hur borde den användas?

Svenska politiker älskar statistik – men bara när de själva får kommunicera den. Det är i alla fall den känslan man lätt får. I valrörelse efter valrörelse så tvingas väljarna tålmodigt lyssna på stora mängder av ofta ganska svårtuggad information om hur många fler lärare eller hur mycket mer i plånboken partiernas politik innebär. Men hur effektivt är detta egentligen? I en brittisk undersökning från tidigare i år så svarade nämligen endast 7 procent av respondenterna att de litar på politikernas siffror.

Det är ofta ganska enkelt att hitta statistik som stödjer våra egna teser. Hur tror ni jag hittade undersökningen jag precis nämnde till exempel? Den googlade jag fram när jag aktivt sökte efter stöd för min tes att allmänheten inte litar på politikers siffror. Ja, ni fattar.

Men statistik går faktiskt att använda till andra saker än att prata – det går också att lyssna på den. Därför tror jag att de svenska politikerna skulle göra klokt i att återigen snegla västerut. 2008 snackade alla om hur Obama blev president tack vare sitt användande av sociala medier. 2012 var det istället det som kommit att kallas ”Big Data” som gav honom segern.

Kommer vi under 2014 att få se hur våra svenska politiker och kampanjarbetare använder sig av datainsamling av olika former, vilken de sedan analyserar, utformar strategier efter samt fattar beslut utifrån? Det vore en intressant utveckling. Det finns mängder av variabler som de politiska partierna potentiellt skulle kunna mäta och sedan använda till sin fördel. Frågan är bara om Sverige är redo för det, och var gränsen går för vad för typ av information som går att samla in utan att kränka medborgarnas personliga integritet? Det är en komplicerad fråga som vi nog inte har ställt för sista gången.

Vad som är lite enklare att konstatera är att ett större fokus på mätbarhet onekligen skulle kunna föra med sig vissa fördelar. Det skulle förhoppningsvis innebära ett minskat fokus på de i mina ögon helt ointressanta och ganska irrelevanta mediala gissningslekarna.

Efter söndagens partiledardebatt så bad Expressen en retorikexpert att utse vinnaren. Men när Demoskops tittarundersökning senare presenterades så visade det sig att expertens ”vinnare” egentligen var näst sämst med endast Jimmie Åkesson efter sig. Det enda som spelar någon roll är vad väljarna tycker, så min min förhoppning är att slutsatser i fortsättningen kommer att baseras på mätbar data och inte på vem som hade ”roligast rim”.

I nästa inlägg kommer jag att fokusera på något som kan komma att bli signifikativt för valet 2014 – politikers personliga profilering med hjälp av digitala kanaler.

Bild: CC-BY by Kelly DeLay