I förra veckan skaffade gratistidningen Stockholm City ett Twitter-konto – utan att ha någon egentlig sajt. Det är ju lite att börja i fel ända, kan man tycka. Flertalet personer, däribland Viktor Barth-Kron och även jag själv, skojade om detta. City svarade, och ursäktade sig med att de har en ny sajt på gång.
Min spontana reaktion var alltså att det hela var lite absurt, något att raljera över. Men om man tänker efter – är det verkligen så farligt att ha ett Twitter-konto som promotar en papperstidning?
Jag läser nästan aldrig gratistidningar – de figurerar helt enkelt utanför min värld. Jag tar mycket sällan ett ex av Metro, City eller Nöjesguiden för den delen, på måfå. Att bara bläddra igenom dem och sedan slänga dem känns onödigt – ett mord på träd rentav. Min dagliga spontan-läsning görs alltid på nätet.
Men – om jag råkar få nys om att en papperstidning innehåller något reportage eller dylikt som jag kan tänkas vara intresserad av, då har jag absolut inget emot att införskaffa ett ex. Så långt sträcker sig inte min övertygelse om papperstidningens undermålighet – inte än. Därför är ju ett Twitter-konto där jag enkelt kan hitta den informationen enbart av godo.
Så förlåt mig City, och lycka till med såväl Twitter-närvaron som nya sajten!