Kommunikation kan ha många olika syften. Ibland handlar det om att vara så tydlig, snabb och effektiv som möjligt i sin informationsförmedling. Vid andra tillfällen kan syftet vara att berätta en historia.
När det gäller historieberättandet, så kan vi lära oss mycket av en så enkel och rolig sak som att studera kvalitativ litteratur, film och TV. ”Show, don’t tell” är ett vedertaget begrepp som, om det används skickligt, i många fall kan vara ett betydligt effektivare sätt att förmedla ett budskap än att bara basunera det rakt ut.
Scenen nedan är från ”The Wire”, enligt mig den bästa TV-serien genom tiderna. Titta på det innan ni läser vidare. Det spelar igen roll om ni har sett serien eller inte.
Det ni nu sett är öppningsscenen från fjärde säsongen, vilket är ett utmärkt exempel då det är första gången vi får lära känna karaktären ”Snoop” på allvar. Vi får ta rollen som mannen i butiken, han som möter henne för första gången. Mannen, som inte vet vad Snoop ämnar använda spikpistolen till, men som ändå anar oråd. Den unga tjejen, som senare visar sig vara en av TV-historiens mest hänsynslösa karaktärer, sprider trots sin trevliga och lättsamma ton ett moln av obehag omkring sig genom hela scenen.
Nu är det ju oftast inte obehag vi vill bädda in våra kommunikationsbudskap i, men ni fattar poängen. Den här typen av utmärkt berättarteknik har byggt många stora varumärken.
1 reaktion på “Möten, spikpistoler och konsten att berätta en historia”