Tack vare sociala medier sprids information idag snabbare än någonsin förut – på gott och ont.

Igår greps en man misstänkt för den senaste tidens grova våldtäkter och våldtäktsförsök i min hemstad Örebro. Det satte genast igång en våg av spekulationer kring vem den gripne var, vilket ledde till att en annan man först blev felaktigt utpekad.

Efter det har allmänhetens privatdetektiver dock letat sig in på ett nytt spår. Man behöver inte ens besöka Flashback för att stöta på diskussioner angående den misstänktes identitet, samt kring huruvida han är skyldig eller inte. På Facebook diskuteras ämnet relativt öppet (även om jag hittills inte sett namnet fullt utskrivet), och jag har sett minst ett fall där mannen ifråga tydligt pekas ut genom en bildpublicering. I takt med denna digitala lynchning har mannens vänlista på Facebook stadigt krympt, och är i skrivandets stund nere på 15 personer.

Vi pratar ju ofta om fördelarna och möjligheterna med sociala medier och snabb informationsspridning. Men allt gott för också med en besk bismak, som vi åker på en kallsup av ibland.

Självklart är det mycket möjligt att den utpekade personen är skyldig. Men det är egentligen inte om han är det eller ej som är problemet här. Problemet är att precis som att sociala medier har gjort oss enskilda individer till potentiella nyhetskanaler, så har de även gett oss möjligheten att kollektivt döma människor långt innan rättsväsendet har hunnit haft sin gång. Det är en farlig bieffekt, som vi på ett eller annat sätt måste lära oss att hantera.