Vi har hört om hur Levi Strauss började sy slitstarka byxor åt aspirerande guldgrävare i 1800-talets San Francisco. Vi fascineras över hur en 17-årig smålänning startade en liten postorderverksamhet som kom att bli ett av väldens starkaste varumärken.

Storytelling – när man pratar om varumärken så är det ett ständigt återkommande begrepp. Historien, berättandet, det som så ofta får oss att öppna våra hjärtan och släppa in saker i våra liv. Det som får oss att inreda våra lägenheter med Stockholmsvita Ikeamöbler och utan att tveka bära arbetarbyxor från Kalifornien såväl till fest som på jobbet.

Låt oss för ett ögonblick se på yttrandefriheten som ett varumärke. För jämförda med historierna vi då kan plocka fram förvandlas nämligen Levis och Ikea från skinande skepp utanför San Tropez till rostiga reliker valfri svensk, bortglömd småbåtshamn.

Född i antikens Grekland och Rom, demokratins vagga, så behöver yttrandefriheten knappast skämmas för sitt ursprung. Tidiga men blytunga meriter är hur den var med och formade innehållet i såväl den amerikanska frihetsdeklarationen som 1776 som den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget var den med och enade forna fiender som Storbritannien, USA och Frankrike mot det totalitära Nazityskland. Strax efter detta blev yttrandefriheten en cental del i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett dokument som enligt svenska Wikipedia är det enskilt mest översatta i hela världen.

Yttrandefriheten behöver heller inte leva enbart på gamla meriter. I år föll diktaturer i Libyen och Egypten när folkets röst inte gick att kväsa längre. I detta nu protesterar fattiga amerikaner mot ekonomiska orättvisor, och har fått en hel världs uppmärksamhet.

Om yttrandefriheten hade varit en produkt hade folk börjat köa utanför affären innan kön ens var uppfunnen. Därför ska vi som har den vara otroligt tacksamma. Förhoppningsvis kommer detta ”vi” en dag att innefatta alla världens människor.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Jag fick stafettpinnen av Martin Brusewitz, som skrev på sin blogg. Mer information om bloggstafetten, ”Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till mytomspunna PR-byrån Studio Totals Tomas Mazetti, som publicerar på sin blogg inom de närmaste dagarna, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.